Vid ansökan om ett nederländskt identitetsdokument gäller en skyldighet att visa sig. För nederländare utomlands innebär detta att de måste resa till en ambassad, ett konsulat eller en extern tjänsteleverantör. Att ersätta den fysiska närvaron med en 'online-närvaro' eller annan digital variant av de utförda stegen kan göra denna (ibland långa) resa onödig. I denna undersökning utforskar vi i vilken utsträckning ansöknings- och utdelningsprocessen skulle kunna utföras digitalt på distans. Vi kartlägger de tekniska möjligheterna och riskerna för att online fastställa och verifiera identiteten hos nederländska medborgare.
Forskningsfrågor
Vilka är de tekniska och processmässiga möjligheterna och riskerna för offentliga organisationer, för digital identifieringsfastställning och -verifiering på distans (utan fysisk närvaro)?
För ansökningar där sökanden inte kan uppvisa ett giltigt befintligt identitetsbevis, och därför måste identifieringen ske (inklusive förstansökningar), är en fysisk närvaro än så länge oumbärlig. Detta hindrar dock inte att andra delar av processen, såsom att lämna andra dokument, kan utföras digitalt. För ansökningar där det finns ett giltigt befintligt identitetsbevis tillgängligt skulle en betydande del kunna utföras online på distans.
Den främsta begränsande faktorn för att helt digitalt och på distans genomföra denna process är att det för närvarande inte är möjligt att ta biometriska data 'på distans' med den nödvändiga kvaliteten och tillförlitligheten. Eftersom biometrisk data tas 'på distans' i en icke-kontrollerad miljö finns det mer utrymme för manipulation jämfört med en fysisk närvaro i en mer kontrollerad miljö.
Framsteg inom betrodda användarslutpunkter gör dock att det finns allt fler tekniska garantier för autenticiteten av insamlade biometriska data, men dessa teknologier är ännu inte helt mogna och inte allmänt tillgängliga i användarslutpunkter som smartphones. Även om det finns möjligheter att utforma ansökningsprocessen på ett sätt som minimerar antalet gånger som fysisk närvaro krävs och/eller gör tidpunkten för detta mer flexibel.
Med tanke på bedrägerier förväntas bedragare främst utnyttja undantagssituationer och relativt mindre svagheter i den ordinarie ansökningsprocessen. Förutom fokus på tillförlitligheten hos de tekniska lösningarna 'på distans' kommer uppmärksamhet också att behöva riktas mot detta.
Vad innebär (risk-)analysen för ansöknings- och utfärdandeprocessen för pass av utrikesdepartementet och av kommunerna i Nederländerna?
Utfärdandet av en begärd identitet utförs för närvarande regelbundet via rekommenderat brev eller genom kurir (på ansökarens risk och kostnad) i de fall där det inte förväntas att ansökaren dyker upp fysiskt. Kuriren verifierar mottagarens identitet vid utfärdandet av ett nederländskt identitetskort.
Att ersätta den fysiska närvaron under ansökningsprocessen med en digital process på distans är mer komplicerat. Ett förfarande där biometrisk data insamlas vid ett tidigare tillfälle har begränsat värde, eftersom "hållbarhetstiden" för biometrisk information knappt är längre än den maximala giltighetstiden för ett identitetsdokument. Resultaten av denna undersökning fokuserar inte på effektiviteten, men stödjer slutsatsen att det är bäst att vänta tills tekniken har blivit mer etablerad. Teknologiska framsteg inom fingertoppskanners (särskilt "touchless" sensorer) skulle kunna göra detta alternativ mer attraktivt i framtiden. Med tanke på att ansiktet blir mindre "stabilt" med åldern än fingeravtryck kan aktuelliteten hos passfoton möjligtvis begränsa den maximala hållbarhetstiden för tidigare insamlad biometrisk data.
Ytterligare begränsningar uppstår genom kraven i lagstiftningen, som kräver en eller två fysiska framträdanden vid ansökan eller utfärdande av vissa identitetshandlingar, även om det finns en viss flexibilitet på detta område (i olika utsträckning för pass jämfört med identitetskort) så länge kraven för insamling av biometrisk data uppfylls.
Till sist
Vid digitalisering av processer för och runt ansökningar om identitetsdokument (och kanske offentliga processer generellt sett) är det mest sannolikt att högsta effektivitet och produktivitet skulle kunna uppnås genom att endast de mest vanligt förekommande situationerna digitalt underlättas. Vid digitalisering finns det höga initiala kostnader och (sedan) låga variabla kostnader, medan fasta kostnader är lägre och variabla högre i icke-digitala processer. Återkommande ansökningar om identitetsdokument är vanligast. Detta är då den mest uppenbara varianten att digitalisera.
För alla andra typer av ansökningar, för att hantera undantagssituationer och för att rymma nederländare som inte kan eller vill använda en digital ansökningsprocess, måste en icke-digital väg fortsätta att finnas. Införandet av en digital process ersätter inte den icke-digitala tjänsten – den förblir tillgänglig för mindre digitalt kunniga sökanden.
Rekommendationer
Vi rekommenderar att ytterligare forskning genomförs om genomförbarheten av tekniska innovationer inom området biometrisk insamling, särskilt touchless fingeraftryckssensorer. Dessutom är det önskvärt med mer förståelse för återanvändbarheten/hållbarheten hos 'gamla' passfoton. Slutligen anser vi att det är meningsfullt att utarbeta effektiviteten (kostnader jämfört med fördelar) av ovanstående alternativ i en affärsplan.
För mer information, läs
kammarbrevet som skickats till andra kammaren i samband med denna undersökning.