Timon, först och främst: vad menar vi med kunskapssäkerhet?

I grund och botten handlar det om att förhindra att kunskap som utvecklas i Nederländerna i slutändan skadar vår säkerhet.

Detta kan ske på olika sätt, vilka bör förebyggas genom en bra policy för kunskapssäkerhet. Ett exempel är oönskad överföring av kunskap. På samma sätt som ett innovativt företag skyddar sina patent, ser vetenskapen till att dess mest känsliga kunskap inte otillbörligt hamnar i fel händer eller missbrukas av andra länder för till exempel militära ändamål. Ett annat exempel är dold påverkan. Det handlar om statliga aktörer som påverkar och sätter press på forskare i Nederländerna, vilket gör att de inte fritt kan bedriva sin forskning.

Om den nederländska vetenskapen är för naiv i detta avseende finns till exempel risken att människor runt om i världen förtrycks eller skadas med kunskap som utvecklats i Nederländerna. Till exempel ansiktsigenkänningsprogramvara som utvecklas för att spåra brottslingar, men används på annat håll för att spåra dissidenter från en utländsk regim och därigenom undertrycka demokratin.

Under de senaste åren verkar kunskapssäkerhet ha kommit snabbt upp på agendan. Varför?

Det har allt att göra med världen runtomkring oss. På grund av ökade geopolitiska spänningar har synen på vetenskap förändrats. Regeringar och institutioner inser nu att kunskap och teknologi (tänk AI, chips eller bioteknik) också är strategiska maktmedel. Den stora frågan är: hur fortsätter man att vara ett öppet, internationellt kunskapsland utan att vara naiv om riskerna? Denna brådskande situation känns nu överallt.

Hur ser du på detta?

Jag ser framför allt hur snabbt det har gått. Där kunskapssäkerhet först var något nytt eller till och med något abstrakt för många organisationer har nu nästan alla organisationer sina ärenden i ordning med egen policy och processer. Visserligen finns det organisationer utan policy, men dessa har medvetet valt att inte behöva någon policy eftersom de till exempel knappt samarbetar internationellt.

Detta har tydligt haft en effekt: organisationer identifierar risker bättre och är bättre rustade att minska dessa själva. På så vis har kunskapssäkerhet på kort tid blivit vuxet. För några år sedan såg organisationer och forskare på kunskapssäkerhet som ett hot mot öppen vetenskap. Nu ser vi en förändring: kunskapssäkerhet betraktas allt oftare som ett villkor för att skydda öppen vetenskap. Det är en ganska stor förändring.

Hur har statliga åtgärder hjälpt till?

I början var statens roll verkligen avgörande. Ett medvetet val gjordes för en modell som fokuserar på medvetenhet och organisationernas eget ansvar. Loket Kennisveiligheid har varit framgångsrikt: genom att tillhandahålla information, besvara frågor och samla organisationer i ett learning community har kunskapssäkerhet inte bara blivit mer allmänt känt, utan även fördjupat innehållet inom sektorn.

Samtidigt ser vi att denna framgång under 2026 har lett till en ny situation: organisationerna har blivit mer mogen och har nu andra behov när det gäller stöd.

Vad förändras då i dessa behov?

Organisationer söker mindre allmän information och snarare mer specialiserad kompetens som de själva inte har. Organisationerna letar efter en samarbetspartner som till exempel kan hjälpa dem att bedöma om en teknologi omfattas av komplex lagstiftning eller om det finns risker inom ett specifikt samarbete.

Loket Kennisveiligheid skulle kunna vara denna samarbetspartner, men för detta krävs mer resurser, kompetens och mandat än vad det har i nuläget.

Vad stöter organisationer främst på i praktiken?

Jag ser tre återkommande dilemman:

• Öppet eller stängt? Balansen mellan öppen vetenskap och skydd av känslig forskning. Mottot "öppet där det är möjligt, stängt när det är nödvändigt" är fortfarande aktuellt, men i praktiken ibland svårt att avgöra.
• Skräddarsytt eller fasta regler? Söker en balans mellan en tidskrävande fall för fall-riskbedömning med risk för godtycklighet och en effektiv riktlinje som kan vara alltför grovmaskig.
• Förhindra uteslutning. Att förhindra diskriminering och stigmatisering. Kunskapssäkerhet handlar om risker i ett samarbete, inte om var någon kommer ifrån, men fokus ligger naturligtvis ändå på ett fåtal högriskländer. Detta kan leda till stigmatisering av människor från dessa länder.

Vad innebär detta för de kommande åren?

Det är tydligt att vi befinner oss i en ny fas. De första åren handlade det om att bygga upp: medvetenhet och utveckling av policyer. Denna fas är i stort sett avklarad. Nästa steg kräver mer riktat stöd som passar olika typer av risker och organisationer. Kärnan förblir densamma: kunskapssäkerhet handlar inte om att välja mellan öppenhet och säkerhet, utan om att noggrant kombinera båda.