Timon, först och främst: vad menar vi med kunskapssäkerhet?

I grunden handlar det om att förhindra att kunskap som utvecklas i Nederländerna slutligen skadar vår säkerhet.

Detta kan ske på olika sätt som måste förhindras med en bra policy för kunskapssäkerhet. Ett exempel är oönskad kunskapsöverföring. På samma sätt som ett innovativt företag skyddar sina patent, ser vetenskapen till att dess mest känsliga kunskap inte oavsiktligt hamnar i fel händer eller utnyttjas av andra länder för till exempel militära ändamål. En annan är dold påverkan. Det handlar om statliga aktörer som påverkar och sätter press på forskare i Nederländerna, vilket hindrar dem från att fritt bedriva sin forskning.

Om den nederländska vetenskapen är för naiv i detta finns det till exempel risken att människor någon annanstans i världen undertrycks eller skadas med kunskap som utvecklats i Nederländerna. Till exempel ansiktsigenkänningsprogramvara som utvecklas för att upptäcka brottslingar men används någon annanstans för att spåra dissidenter från ett utländskt regime och därmed undertrycka demokratin.

Under de senaste åren verkar frågor kring kunskapssäkerhet ha snabbt kommit i fokus. Varför är det så?

Det har allt att göra med världen omkring oss. På grund av ökade geopolitiska spänningar har synen på vetenskap förändrats. Regeringar och institutioner inser nu att kunskap och teknologi (tänk AI, chips eller bioteknik) också är strategiska maktmedel. Den stora frågan är: hur kan man förbli ett öppet, internationellt kunskapsland utan att vara naiv när det gäller riskerna? Denna brådska känns nu överallt.

Hur ser du på detta?

Jag ser framförallt hur snabbt det har gått. Där kunskapssäkerhet först var något nytt eller till och med abstrakt för många institutioner, har nästan alla institutioner vid det här laget ordnat upp sina affärer med egna policyer och processer. Det finns visserligen institutioner utan policy men de har medvetet valt att inte behöva policy eftersom de till exempel knappt samarbetar internationellt.

Detta har tydligt haft effekt: institutioner känner igen risker bättre och är bättre rustade att själva begränsa dem. På så sätt har kunskapssäkerheten på kort tid blivit vuxen. För några år sedan såg institutioner och forskare på kunskapssäkerhet som ett hot mot öppen vetenskap. Nu ser vi en förändring: kunskapssäkerhet ses alltmer som en förutsättning för att skydda öppen vetenskap. Det är en ganska stor förändring.

Hur har regeringspolitiken hjälpt till med detta?

I början var regeringens roll verkligen avgörande. Det har medvetet valts en modell som fokuserar på medvetandegörande och institutionernas eget ansvar.  Knowledge Security Desk har fungerat bra i detta avseende: genom att tillhandahålla information, besvara frågor och samla institutioner i en lärande gemenskap har kunskapssäkerheten inte bara blivit mer allmänt känd, utan också fördjupats inom sektorn.

Samtidigt ser vi att detta framgång år 2026 har lett till en ny situation: institutionerna har själva blivit mer mogna och har nu andra behov av stöd.

Vilka förändringar behövs då när det gäller dessa behov?

Institutionerna söker mindre allmän information och mer specialistexpertis som de själva saknar. Institutionerna söker en samtalspartner som till exempel kan hjälpa dem att avgöra om en teknik omfattas av komplex lagstiftning eller om det finns risker inom ett specifikt samarbete.

Knowledge Security Desk skulle kunna vara denna samtalspartner, men för detta krävs mer resurser, kunskap och mandat än vad den har för närvarande.

Vad brottas institutionerna mest med i praktiken nu?

Jag ser tre återkommande dilemma:

• Öppenhet eller stängdhet? Balansen mellan öppen vetenskap och skydd av känslig forskning. Mottot "öppenhet när det är möjligt, stängdhet när det är nödvändigt" är fortfarande aktuellt, men ibland svårt att bedöma i praktiken.
• Individuell anpassning eller fasta regler? Strävan efter en optimal balans mellan en tidskrävande riskbedömning från fall till fall med risk för godtycklighet och en effektiv riktlinje som kan vara alltför grovmaskig.
• Förhindra uteslutning. Förhindra diskriminering och stigmatisering. Kunskapssäkerhet handlar om risker i ett samarbete, inte var någon kommer ifrån, men fokus ligger naturligtvis ändå på några riskländer. Detta kan leda till stigmatisering av människor från dessa länder.

Vad innebär detta för de kommande åren?

Det är tydligt att vi befinner oss i en ny fas. Under de första åren handlade det om uppbyggnad: medvetandegörande och utformning av policyer. Den fasen är till stor del avklarad. Nästa steg kräver mer inriktat stöd som passar olika typer av risker och institutioner. Kärnan förblir densamma: kunskapssäkerhet handlar inte om att välja mellan öppenhet och säkerhet, utan om att noggrant kombinera båda.